Fortsätter på mitt spår från gårdagen och om man kan vara en
kritiker i sitt eget parti och fortfarande vara älskad? Jag är tveksam om mitt
eget parti. För varje gång som jag ventilerat öppet kritik mot partiet och då
särskilt dess representanter som är utsedda kommer kritiken gentemot mig. Medlemmar i marginalen gillar det, läsare av bloggen gillar det och en och annan väljare ryggdunkar, men i maktens boningar är det ett annat ljud...
Det finns en devis om att ”det tar vi internt” som är lika
med att kritikern får flytta på sig medan livet fortsätter som vanligt. Det
finns en ta hand om varandra mentalitet som är av det skadligare stadiet i
stället för det sunda. Carin Jämtin har i samband med organisationsutredningen
konstaterat att det inte är så mycket paragrafer som behöver ändras utan det är
den interna kulturen som är boven i dramat. Vi fattar en massa beslut om
förändring, öppna upp men de styrande krafterna gör allt för att motverka, även
om de på barrikaden står där med ett lismande leende. Jag känner mig allt mer
osäker på om jag orkar vara med i detta längre.
Men är jag säker på vad jag vill istället? Nä det är jag
inte men att gårdagen inte längre duger, för mig i alla fall, är jag säker på.
Att det inte handlar om, som så förträffligt Carin Jämtin påpekar, paragrafer
utan kulturen. Orkar partiet ändra denna kultur? För vart år som går så blir
jag allt mer tveksam. Så fort det kommer in nya med andra tankar än de rådande så blir det obekvämt i rummet. Själv ser jag med glädje på de injektion som de kommer med men de flesta vrider sig besvärat och undrar om den måste komma på nästa möte också. Det finns en rädsla för konflikten. För konflikten som föder nya idéer. Konflikten som är en av baserna i partiet. Men det tar vi internt det vill säga mellan fyra ögon och sedan så är det rättning i leden. Det är där som partidöden kommer ta vid.
Jag kan se hur partikamrater får sitta kvar medan de
missköter sina uppdrag och ibland så blir frågan om det är en kamratförening
eller ett parti för samhällsförändring. Att borgarna hånar maktfullkomligheten
som finns i partiet förvånar inte. Även om Moderaterna inte är en förebild så
har det ett mer rationellt hanterande av personer som inte funkar. Byt ut.
Sedan kan det göras med mer eller mindre finess och jag förespråkar självklart
det senare. Det Socialdemokraterna gjort under senare år är mer att
frysa/tvinga ut de som inte passar in i den gamla ramen. De som vill finna nya
vägar både gällande organisation och politik.
Så mina grubblerier fortsätter och finns det någon som har
något att erbjuda hör av er. Just nu känns ett miljöombyte attraktivt och
kanske till och med nödvändigt för min egen utveckling och vem vet kanske är
det också bra för partiet?
Den gamla filten är blöt av traditioner och ve dem som vill
torka och vädra den…
